Diskussion
Glöm inte att läsa!
Ank:
På ett sätt fel att stämma kliniken. Det hade ändå inte vart en garanti att om de fått en dotter att hon inte skulle fått blodsjukdomen, bara en mindre chans. Om hon hade fått klartecken att hon skulle få flickembryot men inte fått det är det kanske mer rätt att stämma kliniken. Men man älskar ju sitt barn oavsett om den bär på en blodsjukdom ?
Förövrigt tycker jag det är bra med fri abort, det som är sjukt är väll isådanfall om man väljer bort ett barn pga. kön eller nått sånt fånigt.
Freijas mamma - Caroline
Gud vilken svår fråga att ta ställning till. Känner både för och emot. Jag ska tänka på saken och återkomma med min åsikt.
Anna:
Nu bor jag i England, här gör man speciella UL i vecka
13 bara för att kolla Downs risken. Jag har båda gångerna jag varit gravid testats och varit negativ (inte 100% säkert, men inte många tester är) så jag har inte behövt gå vidare men vi har pratat om det och hade jag varit Downs positiv första graviditeten hade vi behållit barnet, men inte om jag varit positiv andra ggn. Vi tyckte inte det hade varit rättvist mot vår dotter.
Allvarliga sjukdommar, jag hade nog haft samma åsikt, hade det varit första graviditeten OK, andra inte, inte rättvist för existerande barnet.
FREIJAS MAMMA - Caroline
Personligen skulle jag absolut behålla barnet om det skulle vara så att den hade Downs syndrom. Det har jag och mina vänner pratat mycket om när vi pluggade till undersköterskor. Det var en fråga som då kom upp och vi var alla 3 ganska enade om att vi skulle behålla barnet. Visst är de kanske lätt att säga så när man bara diksuterar det, man kanske hade sagt helt annorlunda om man var i den situationen, det går ju aldrig att veta innan.
Det är krävs ju otroligt mycket av föräldrar till ett barn med Downs. Det är ju inte bara under den tiden som dem är barn utan hela livet. Jag har jobbat med människor med Downs och dem är verkligen underbara! Vilka personligheter.
Samtidigt kan jag hålla med Anna som har skrivit, att skulle man ha ett friskt barn sen tidigare och sedan bli gravid och de barnet visar sig ha downs så skulle man nog börja fundera. Det första barnet hamnar nog väldigt lätt åtsidan när man får ett sjukt barn som måste ha så mycket mer vård och hjälp. Jag förstår absolut hur Anna tänker.
Jag tycker de är fel att man ska välja kön på barnet. Det blir ju vad det blir. Tycker inte det är klinikens fel att dem fick en pojke. Om man bär på en sjukdom som man vet är ärftlig så kanske man ska tänka i andra banor, adoption kanske. Visst ska dem också få barn även om hon bär på en sjukdom, men man kan ju inte garantera att få en flicka. Usch vad dumt de kändes att skriva sådär.
Hade jag själv burit på den där sjukdom hade jag nog inte ens försökt att få barn på så vis utan jag personligen hade nog övervägt att adoptera eller helt enkelt försökt att inse att de inte bli några barn för att risken att barnet får sjukdomen är 50%. Visst måste de vara jätte svårt att inse och fatta de beslutet, men man måste ju se till barnets bästa också.
Förresten var sjukdomen dödlig eller något? Går sjukdomen att leva med förstår jag inte vad problemet är... Jisses vad långt jag skrivit nu. Säkert jätte krångligt att förstå också.. Ni får väl fråga mig om ni vill veta något eller undrar något över mina åsikter
Jonna- en sådan där ung mamma
det låter ju som att personer med down syndrom inte är värda att leva.
Vi kollade upp ifall vår son var frisk, pga att min lillebror har ett handikapp & utvecklingstörning som är ärftlig, och mina barn kan ärva detta. Vi fick välja mellan att göra fostervattenprov i vecka 12 eller medicinskt UL i vecka 23. Vi valde UL och det var alltså försent för en abort. Många påpekade detta, men jag skulle aldrig kunna ta bort ett barn. Vi kollade upp det endast för att vara beredda på om fallet var så att han var sjuk, eftersom det innebär sjukhusvistelse i ungefär ett år efter födseln. Att välja bort ett barn för att det är sjukt, det är sjukt!
nu kanske jag kom ifrån ämnet, men visst, jag skulle inte ödsla tid på att stämma nån klinik, istället skulle jag njuta av tiden jag hade tillsammans med mitt barn.
Cissi - Cissola
Hur kan man säga att det inte hade "varit rättvist mot vår dotter?" Jag är själv storasyster till två underbara systrar varav en har downs syndrom. Jag kan säga att hon är min absoluta livsgnista här i livet, hon är en helt underbar människa och jag skulle inte byta bort det mot allt i världen.
Jag älskar henne högt och min högsta önskan i livet är att hon ska få ett värdigt liv trots alla fördomar och sånt som finns.
Ank:
På ett sätt fel att stämma kliniken. Det hade ändå inte vart en garanti att om de fått en dotter att hon inte skulle fått blodsjukdomen, bara en mindre chans. Om hon hade fått klartecken att hon skulle få flickembryot men inte fått det är det kanske mer rätt att stämma kliniken. Men man älskar ju sitt barn oavsett om den bär på en blodsjukdom ?
Förövrigt tycker jag det är bra med fri abort, det som är sjukt är väll isådanfall om man väljer bort ett barn pga. kön eller nått sånt fånigt.
Freijas mamma - Caroline
Gud vilken svår fråga att ta ställning till. Känner både för och emot. Jag ska tänka på saken och återkomma med min åsikt.
Anna:
Nu bor jag i England, här gör man speciella UL i vecka
13 bara för att kolla Downs risken. Jag har båda gångerna jag varit gravid testats och varit negativ (inte 100% säkert, men inte många tester är) så jag har inte behövt gå vidare men vi har pratat om det och hade jag varit Downs positiv första graviditeten hade vi behållit barnet, men inte om jag varit positiv andra ggn. Vi tyckte inte det hade varit rättvist mot vår dotter.
Allvarliga sjukdommar, jag hade nog haft samma åsikt, hade det varit första graviditeten OK, andra inte, inte rättvist för existerande barnet.
FREIJAS MAMMA - Caroline
Personligen skulle jag absolut behålla barnet om det skulle vara så att den hade Downs syndrom. Det har jag och mina vänner pratat mycket om när vi pluggade till undersköterskor. Det var en fråga som då kom upp och vi var alla 3 ganska enade om att vi skulle behålla barnet. Visst är de kanske lätt att säga så när man bara diksuterar det, man kanske hade sagt helt annorlunda om man var i den situationen, det går ju aldrig att veta innan.
Det är krävs ju otroligt mycket av föräldrar till ett barn med Downs. Det är ju inte bara under den tiden som dem är barn utan hela livet. Jag har jobbat med människor med Downs och dem är verkligen underbara! Vilka personligheter.
Samtidigt kan jag hålla med Anna som har skrivit, att skulle man ha ett friskt barn sen tidigare och sedan bli gravid och de barnet visar sig ha downs så skulle man nog börja fundera. Det första barnet hamnar nog väldigt lätt åtsidan när man får ett sjukt barn som måste ha så mycket mer vård och hjälp. Jag förstår absolut hur Anna tänker.
Jag tycker de är fel att man ska välja kön på barnet. Det blir ju vad det blir. Tycker inte det är klinikens fel att dem fick en pojke. Om man bär på en sjukdom som man vet är ärftlig så kanske man ska tänka i andra banor, adoption kanske. Visst ska dem också få barn även om hon bär på en sjukdom, men man kan ju inte garantera att få en flicka. Usch vad dumt de kändes att skriva sådär.
Hade jag själv burit på den där sjukdom hade jag nog inte ens försökt att få barn på så vis utan jag personligen hade nog övervägt att adoptera eller helt enkelt försökt att inse att de inte bli några barn för att risken att barnet får sjukdomen är 50%. Visst måste de vara jätte svårt att inse och fatta de beslutet, men man måste ju se till barnets bästa också.
Förresten var sjukdomen dödlig eller något? Går sjukdomen att leva med förstår jag inte vad problemet är... Jisses vad långt jag skrivit nu. Säkert jätte krångligt att förstå också.. Ni får väl fråga mig om ni vill veta något eller undrar något över mina åsikter
Jonna- en sådan där ung mamma
det låter ju som att personer med down syndrom inte är värda att leva.
Vi kollade upp ifall vår son var frisk, pga att min lillebror har ett handikapp & utvecklingstörning som är ärftlig, och mina barn kan ärva detta. Vi fick välja mellan att göra fostervattenprov i vecka 12 eller medicinskt UL i vecka 23. Vi valde UL och det var alltså försent för en abort. Många påpekade detta, men jag skulle aldrig kunna ta bort ett barn. Vi kollade upp det endast för att vara beredda på om fallet var så att han var sjuk, eftersom det innebär sjukhusvistelse i ungefär ett år efter födseln. Att välja bort ett barn för att det är sjukt, det är sjukt!
nu kanske jag kom ifrån ämnet, men visst, jag skulle inte ödsla tid på att stämma nån klinik, istället skulle jag njuta av tiden jag hade tillsammans med mitt barn.
Cissi - Cissola
Hur kan man säga att det inte hade "varit rättvist mot vår dotter?" Jag är själv storasyster till två underbara systrar varav en har downs syndrom. Jag kan säga att hon är min absoluta livsgnista här i livet, hon är en helt underbar människa och jag skulle inte byta bort det mot allt i världen.
Jag älskar henne högt och min högsta önskan i livet är att hon ska få ett värdigt liv trots alla fördomar och sånt som finns.
Diskutera hejvilt!
Nu är det dags för en diskussion och jag har hittat det perfekta diskussionsämnet för oss mammor, unga som äldre. Och även för alla er andra! Jag letade lite förstrött på google efter en bild att lägga till till den senaste inlägget och klampade rakt in på Tobias blogg. Det är alltså han som har skrivigt det här genialiska inlägget och det blev i sin tur offer för min diskussionslystnad! Så nu är det dags, dessutom är det på tiden att fler komenterar utav de läsare jag har! Jag kommer att lägga in alla komentarer i ett och samma inlägg så att ni som skrivigt och argumenterat och bollat hit och dit kommer att hamna under varandra i form av "säger" och "svarar" och givetvis era blogglänkar om ni har några, annars bara era namn. Inlägget kommer att ligga under kategorin "diskussion" och den kommer att hålla påså länge det verkar vara aktuellt och jag kommer förmodligen lägga upp en sumering utav den efter en tid i ett nytt inlägg. Jag godkänner inga "anonyma" komentarer.
Skrivet av Tobias Lindqvist
2008-apr-02
I Australien har ett par stämt en klinik sedan kvinnan fött en son trots att de speciellt bad om att hon skulle injiceras med ett flickembryo. Anledningen till att de ville ha en dotter istället för en son var att kvinnan led av en blodsjukdom där risken tydligen är större att fört eventuella söner att ärva sjukdomen än för döttrar. Nu har det också visat sig att sonen fått mammans sjukdom, så föräldrarna valde att stämma kliniken.
En tanke som alltid slår mig i sådana här fall är hur långt man som förälder ska kunna "välja" sina barn innan det blir oetiskt. I det här fallet känns det väl ändå som att man ska kunna välja, eftersom det finns risk för allvarliga sjukdomar. Liksom att jag också tycker att det är okej med att abortera ett foster som har extremt allvarliga sjukdomar eller handikapp, som kanske inte kommer kunna få ett drägligt liv.
Det stor problemet är väl istället var man ska dra en gräns! När är det "rätt" med sådana här beslut? Är det etiskt att abortera ett foster med Downs syndrom till exempel? I grunden tycker jag det ska vara upp till föräldrarna att avgöra i de flesta fall. Det som däremot känns riktigt osmakligt är när man börjar kunna välja ögonfärg, hårfärg och gener för barnet. Att man ska kunna forma sitt barn utefter eget tycke och smak - då är gränsen definitivt passerad. Detsamma tycker jag gäller att få välja kön, om det inte finns själ som talar för ett visst kön eller vissa gener till exempel...
Men normalt ska väl alla barn vara lika mycket välkomna och önskvärda! Det känns märkligt när man ska börja kunna forma någon sorts "idealbarn" och man inte ska vara välkommen till världen på grund av sin ögonfärg...
Skrivet av Tobias Lindqvist
2008-apr-02
I Australien har ett par stämt en klinik sedan kvinnan fött en son trots att de speciellt bad om att hon skulle injiceras med ett flickembryo. Anledningen till att de ville ha en dotter istället för en son var att kvinnan led av en blodsjukdom där risken tydligen är större att fört eventuella söner att ärva sjukdomen än för döttrar. Nu har det också visat sig att sonen fått mammans sjukdom, så föräldrarna valde att stämma kliniken.
En tanke som alltid slår mig i sådana här fall är hur långt man som förälder ska kunna "välja" sina barn innan det blir oetiskt. I det här fallet känns det väl ändå som att man ska kunna välja, eftersom det finns risk för allvarliga sjukdomar. Liksom att jag också tycker att det är okej med att abortera ett foster som har extremt allvarliga sjukdomar eller handikapp, som kanske inte kommer kunna få ett drägligt liv.
Det stor problemet är väl istället var man ska dra en gräns! När är det "rätt" med sådana här beslut? Är det etiskt att abortera ett foster med Downs syndrom till exempel? I grunden tycker jag det ska vara upp till föräldrarna att avgöra i de flesta fall. Det som däremot känns riktigt osmakligt är när man börjar kunna välja ögonfärg, hårfärg och gener för barnet. Att man ska kunna forma sitt barn utefter eget tycke och smak - då är gränsen definitivt passerad. Detsamma tycker jag gäller att få välja kön, om det inte finns själ som talar för ett visst kön eller vissa gener till exempel...
Men normalt ska väl alla barn vara lika mycket välkomna och önskvärda! Det känns märkligt när man ska börja kunna forma någon sorts "idealbarn" och man inte ska vara välkommen till världen på grund av sin ögonfärg...
