En god morgon och en förlossningsberättelse
Ännu en tidig morgon.. Jimena sover visserligen, men när jag har gått upp halv sju för att göra välling så är man inte så trött längre. Det är ganska så skönt ändå =) Senare idag kommer Jasmine och Joline, vi ska i vanlig ordning kolla på Days of our Lives, haha. Det är så spännande nu! Simon är i duschen och ska snart gå till jobbet. Idag börjar han åtta. Jag skriver säkert ett inlägg lite senare men just nu hadejag tänkt att skriva min
FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
Min förlossning började varken med riktiga värkar eller någon slags regelbundhet. Jag hade haft sammandragningar och förvärkar under nästan två veckor och den 12 September hade de tilltagigt i styrka. Till er som säger att förvärkar och värkar är samma sak så måste det vara så att ni inte har upplevt förvärkarna, för det är absolut inte samma sak. Det är en helt annan känsla och smärta att ha en riktig värk. Iallafall så hade jag på Onsdagsmorgonen varigt på USÖ och kollat upp min fostervattenmängd tillsammans med Simon, jag hade sammandragningar och förvärkar i ett och var väldigt pigg. När jag kom hem kände jag att jag var helt enkelt tvungen att övningsköra bil! Jag ville verkligen göra det, så jag tjatade hål i huvudet på mamma som tillslut gick med på det men sa att "det här är sista gången du kör när du är gravid, Josefine!" Det gick jag med på, men tänkte för mig själv att jag skulle köra i morgon med. Vi körde en stund och det gick bra, när vi senare kom hem så lade jag mig för att vila. Mina foglossningar tillät mig inte att vara uppe så mycket. Dagen gick och jag åt, diskade, läste och pratade med Jasmine i telefonen. På eftermiddagen täkte jag att jag för skojs skull skulle räkna minuter mellan förvärkarna. Både jag och mamma tänkte att det är nog snart dags, men kanske om någon dag som tidigast. Jag hade en var tionde minut ungefär och på kvällen blev det två till tre. Men det kunde också dröja tjugo minuter mellan två värkar. De var inte speciellt långa och inte smärtsamma eller jobbiga. Förvärkar helt enkelt. Jag sa till mamma att jag ville ringa Simon och det gjorde jag med. Men jag sa att det lika gjärna kunde stanna av för vi var inte alls säkra på att det var dags nu. Simon kom iallafall och vi satte oss och såg en film - Borderline. Jag har inga exakta klockslag med runt tio elva började det bli lite obehagligt och jag tog en träslev och kramade om. Jag kramade nog lite extra så att Simon skulle tycka extra synd om mig... Simon, som är en trött människa av sig, somnade i soffan så jag väckte honom och så gick vi upp och alde oss. Vi pratade länge. När Simon somnade kunde inte jag sova och nu först kände jag att det faktiskt var nått på gång och jag undrade när de riktiga värkarna skulle komma. Jag hade bett mamma, som har fött sex barn vaginalt, att förklara hur en värk kändes, men det var ju såklart svårt för henne. Ungefär kl 02:25 fick jag min första riktiga värk och då tänkte jag att "Yes! Nu har det äntligen börjat på riktigt." Jag låg i lugn och ro och funderade på när jag skulle ringa till förlossningen och berätta att det hade startat, jag tog också fram mitt block och antecknade tiden. När jag bestämt mig för att vi skulle ringa på en gång, då gick vattnet! Chock! Mitt i en värk så bara forsade allt ut och tro mig, det kändes inte som 1½ liter. Det kändes som MER! Det var en helt otrolig känsla att känna allt vatten forsa ut, men jag blev chockad såklart. Jag tog tag och ruskade i Simons arm och sa att vattnet hade gått och först vaknade han till bara litegrann och sedan var jag tvungen att säga till igen, då fick jag en äkta värk igen. Han höll om mig och var helt underbar, kysste mig på pannan. VI bara låg och kramades en stund och sedan bad jag honom att gå ner och hämta en binda åt mig, ifall det skulle läcka mera fostervatten. Det var bara det att när jag stäldle mig upp så forsade lika mycket ut igen! Jag blev tjurig och tänkte att det var skitsamma. Simon väckte mamma och vi gick ner i hallen. Efter två eller tre värkar fick jag krystvärkar. Nu blev jag galen! Mamma som hade ringt till förlossningen sa att vi måste fixa en ambulans och att barnmorskan ville prata med mig. "Neeeeeeeeej, det kan jag för fan inteeeerggghhh!" Så det blev inget med det. I hallen när jag hade en krystvärk forsade det ut hur mycket vatten som helst! det plaskade i mina tofflor och mina mjukisbyxor var dyblöta. Ambulansen kom och jag la märke tilld en otroligt vackra stjärnhimlen. Hög utav smärtan sa jag "Guuud, vilken vacker hiiimeeel det äär!" I ambulansen fick jag lustgas och ambulansmannen kollade hur mycket öppen jag var. Eftersom att jag trode att jag hade öppnat mig iallfall tre fyra centimeter fick jag en chock då han sa att jag inte var det mintsa lilla öppen. Jag hade ju krystvärkar!!! I det ögonblicket ville jag inte föda barn. "Ska det vara såhär jävla f*tt-smärtsamt och så har jag inte ens öppnat mig? Varför gör jag det här!? Varför kan hon inte bara komma UT?" Jag minns inte mycket efersom att jag drog lustgas och den var supereffektiv på mig. Jag kände ju såklart värkarna varje gång de kom, men jag vet inte hur många de var. Jag var tvungen att ligga på sidan och det var jobbigt för det gjorde ont i höften. Det tog en kvart in från Nora till Örebro med ambulansen. Han åkte aldrig i mindre än 140km/h. Nästa minne är att en receptionist sa "Är det en förlossning på gång?" Jag blev jäv*igt stört på kärringen som var "knäpp och inte fattade ett skit". Jag såg i samma stund ner på mina ben som det låg en gul filt över. Det hela gick på ca 40 minuter på förlossningen. Jag hade fruktansvärt ont, det gör ju alltid ondare ju fortare man öppnar sig. Jag öppnade mig 10cm på 40 minuter..! Det kändes som om klitoris sprack upp innifrån och ut, likt en blomma slår ut. Det var den smärtsammaste smärtan i mitt liv. Det gjorde så jä*la ont att jag inte kan erinera mig hur de andra "värksmärtorna" kändes alls.Jag kan inte förstå varför jag stod och skrek av smärta i hallen hemma. Simon stod bredvid mig som en underbar ängel under hela tiden. Jag fick krama och mosa sönder hans hand och känna mig älskad och lycklig. Jag tryckte aldrig ihop benen eller spände mig i förlossningsstolen. Det ända jag kunde tänka var att "en kryst till så kommer hon snart ut =D" Jag var lycklig. När huvudet var ute ploppade hela Jimena ut som om kroppen bara var en hal tomat med konstig form. Hon låg på min mage och fast att jag visste så var jag tvungen att checka mellan benen, så att det verkligen var en tjej!
Plats: Örebro Universitetssjukhus - Förlossningsavd.
Tid: Kl 04:22
Vikt: 3030g
Längd: 48Cm
Huvudomfång: 33Cm
Jag tänker inte nämna namn, men jag tyckte inget vidare om den människan som förlöste mig. Duktig men barsk och otrevlig. Annars upplevde jag min tid på BB och förlossningen som helt okej.
Vi åkte hem på Fredagen den 14 September.
Vi bodde hos min älskade mamma ända till den sista November, då flyttade vi in i en superfin nyrenoverad tvåa. Den är STOR och vi trivs hur bra somhelst!
FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE
Min förlossning började varken med riktiga värkar eller någon slags regelbundhet. Jag hade haft sammandragningar och förvärkar under nästan två veckor och den 12 September hade de tilltagigt i styrka. Till er som säger att förvärkar och värkar är samma sak så måste det vara så att ni inte har upplevt förvärkarna, för det är absolut inte samma sak. Det är en helt annan känsla och smärta att ha en riktig värk. Iallafall så hade jag på Onsdagsmorgonen varigt på USÖ och kollat upp min fostervattenmängd tillsammans med Simon, jag hade sammandragningar och förvärkar i ett och var väldigt pigg. När jag kom hem kände jag att jag var helt enkelt tvungen att övningsköra bil! Jag ville verkligen göra det, så jag tjatade hål i huvudet på mamma som tillslut gick med på det men sa att "det här är sista gången du kör när du är gravid, Josefine!" Det gick jag med på, men tänkte för mig själv att jag skulle köra i morgon med. Vi körde en stund och det gick bra, när vi senare kom hem så lade jag mig för att vila. Mina foglossningar tillät mig inte att vara uppe så mycket. Dagen gick och jag åt, diskade, läste och pratade med Jasmine i telefonen. På eftermiddagen täkte jag att jag för skojs skull skulle räkna minuter mellan förvärkarna. Både jag och mamma tänkte att det är nog snart dags, men kanske om någon dag som tidigast. Jag hade en var tionde minut ungefär och på kvällen blev det två till tre. Men det kunde också dröja tjugo minuter mellan två värkar. De var inte speciellt långa och inte smärtsamma eller jobbiga. Förvärkar helt enkelt. Jag sa till mamma att jag ville ringa Simon och det gjorde jag med. Men jag sa att det lika gjärna kunde stanna av för vi var inte alls säkra på att det var dags nu. Simon kom iallafall och vi satte oss och såg en film - Borderline. Jag har inga exakta klockslag med runt tio elva började det bli lite obehagligt och jag tog en träslev och kramade om. Jag kramade nog lite extra så att Simon skulle tycka extra synd om mig... Simon, som är en trött människa av sig, somnade i soffan så jag väckte honom och så gick vi upp och alde oss. Vi pratade länge. När Simon somnade kunde inte jag sova och nu först kände jag att det faktiskt var nått på gång och jag undrade när de riktiga värkarna skulle komma. Jag hade bett mamma, som har fött sex barn vaginalt, att förklara hur en värk kändes, men det var ju såklart svårt för henne. Ungefär kl 02:25 fick jag min första riktiga värk och då tänkte jag att "Yes! Nu har det äntligen börjat på riktigt." Jag låg i lugn och ro och funderade på när jag skulle ringa till förlossningen och berätta att det hade startat, jag tog också fram mitt block och antecknade tiden. När jag bestämt mig för att vi skulle ringa på en gång, då gick vattnet! Chock! Mitt i en värk så bara forsade allt ut och tro mig, det kändes inte som 1½ liter. Det kändes som MER! Det var en helt otrolig känsla att känna allt vatten forsa ut, men jag blev chockad såklart. Jag tog tag och ruskade i Simons arm och sa att vattnet hade gått och först vaknade han till bara litegrann och sedan var jag tvungen att säga till igen, då fick jag en äkta värk igen. Han höll om mig och var helt underbar, kysste mig på pannan. VI bara låg och kramades en stund och sedan bad jag honom att gå ner och hämta en binda åt mig, ifall det skulle läcka mera fostervatten. Det var bara det att när jag stäldle mig upp så forsade lika mycket ut igen! Jag blev tjurig och tänkte att det var skitsamma. Simon väckte mamma och vi gick ner i hallen. Efter två eller tre värkar fick jag krystvärkar. Nu blev jag galen! Mamma som hade ringt till förlossningen sa att vi måste fixa en ambulans och att barnmorskan ville prata med mig. "Neeeeeeeeej, det kan jag för fan inteeeerggghhh!" Så det blev inget med det. I hallen när jag hade en krystvärk forsade det ut hur mycket vatten som helst! det plaskade i mina tofflor och mina mjukisbyxor var dyblöta. Ambulansen kom och jag la märke tilld en otroligt vackra stjärnhimlen. Hög utav smärtan sa jag "Guuud, vilken vacker hiiimeeel det äär!" I ambulansen fick jag lustgas och ambulansmannen kollade hur mycket öppen jag var. Eftersom att jag trode att jag hade öppnat mig iallfall tre fyra centimeter fick jag en chock då han sa att jag inte var det mintsa lilla öppen. Jag hade ju krystvärkar!!! I det ögonblicket ville jag inte föda barn. "Ska det vara såhär jävla f*tt-smärtsamt och så har jag inte ens öppnat mig? Varför gör jag det här!? Varför kan hon inte bara komma UT?" Jag minns inte mycket efersom att jag drog lustgas och den var supereffektiv på mig. Jag kände ju såklart värkarna varje gång de kom, men jag vet inte hur många de var. Jag var tvungen att ligga på sidan och det var jobbigt för det gjorde ont i höften. Det tog en kvart in från Nora till Örebro med ambulansen. Han åkte aldrig i mindre än 140km/h. Nästa minne är att en receptionist sa "Är det en förlossning på gång?" Jag blev jäv*igt stört på kärringen som var "knäpp och inte fattade ett skit". Jag såg i samma stund ner på mina ben som det låg en gul filt över. Det hela gick på ca 40 minuter på förlossningen. Jag hade fruktansvärt ont, det gör ju alltid ondare ju fortare man öppnar sig. Jag öppnade mig 10cm på 40 minuter..! Det kändes som om klitoris sprack upp innifrån och ut, likt en blomma slår ut. Det var den smärtsammaste smärtan i mitt liv. Det gjorde så jä*la ont att jag inte kan erinera mig hur de andra "värksmärtorna" kändes alls.Jag kan inte förstå varför jag stod och skrek av smärta i hallen hemma. Simon stod bredvid mig som en underbar ängel under hela tiden. Jag fick krama och mosa sönder hans hand och känna mig älskad och lycklig. Jag tryckte aldrig ihop benen eller spände mig i förlossningsstolen. Det ända jag kunde tänka var att "en kryst till så kommer hon snart ut =D" Jag var lycklig. När huvudet var ute ploppade hela Jimena ut som om kroppen bara var en hal tomat med konstig form. Hon låg på min mage och fast att jag visste så var jag tvungen att checka mellan benen, så att det verkligen var en tjej!
Plats: Örebro Universitetssjukhus - Förlossningsavd.
Tid: Kl 04:22
Vikt: 3030g
Längd: 48Cm
Huvudomfång: 33Cm
Jag tänker inte nämna namn, men jag tyckte inget vidare om den människan som förlöste mig. Duktig men barsk och otrevlig. Annars upplevde jag min tid på BB och förlossningen som helt okej.
Vi åkte hem på Fredagen den 14 September.
Vi bodde hos min älskade mamma ända till den sista November, då flyttade vi in i en superfin nyrenoverad tvåa. Den är STOR och vi trivs hur bra somhelst!
Kommentarer
Postat av: Rebecca, 1990
Hej! :)
Fin blogg, gillar verkligen att läsa den!
Jag undrar bara hur ni betalar för lägenheten? Har ni sparade pengar som räcker till allt eller hur har ni råd med alla räkningar, mat, hyra osv? Jag vill nämligen flytta ihop med min älskade pojkvän men det känns som en omöjlighet som 17 åring (ska fylla 18 i år) eftersom jag inte gått klart skolan och kan jobba. Vad har ni för knep? Är riktigt nyfiken och avundsjuk på er :) Haha.
All lycka till er!
Mvh Rebecca
Postat av: My
ajjjjjjj :P!!! vet hur det känns att öppna sig fort. det gör så satans ont. fast jag blev inte hög på smärtan som du utan ville mest lägga mig ner och dö. och lustgasen bet inte alls på mig. dessutom stängde den dumma barnmorskan av den så daniel fick sitta och blänga på henne för att hon skulle sätta på den igen. haha usch. mår fortfarande dåligt när jag läser om förlossningar eller ser det på tv.
Postat av: Caroline.
Åh vilken fin berättelse. Du är verkligen jätte duktig på att skriva. Du kanske borde blir förtfattare : )
Postat av: Leas mamma Sandra
När Lea skulle komma ut var det likadant i början, första udnersökningen hade jag bara öppnat mig 1 cm, och efter 51 timmar(!) hade jag öppnat mig 10, för mig gick det alltså inte alls lika fort.
Postat av: Emma
Wow vilken berättelse, grattis till dig för att du var så duktig och har en sån fin dotter!!
Trackback
