JosieJoos

Tänk att våra öden så drastiskt kan ändra sig. Att vägarna vi går på tar slut och bryter ut i en helt annan. Ibland rubbas våra världar radikalt, på bara en liten liten stund. Helt plötsligt går man frammåt i livet  med helt nya insikter, nya vetanden, sorger och glädjeämnen. Detta på en kort sekund ibland. Man är samma människa, men ändå inte. När man vaggas i en trygg famn och plötsligt slits därifrån... Jag vet hur det  känns, men känns det likadant för alla?
Jag fick nyss veta om något som hänt i en familj, i vars familj min allra trognaste, underbaraste vän lever i. Den vän som jag stötte bort från mig i sorg och orkeslöshet, just när min väg försvuinnigt och löpt ut på en ny. Den vän som med all rätt stötte bort mig också. Jag stötte bort henne i tron att livet hon levde skulle förbli så, tills hon skulle gå sina egna vägar i livet. När jag sitter här undrar jag hur hon känner och jag kommer på att vi aldrig har pratat om något sådant här. Även fast jag själv varigt med om det. Känner hon som jag? Hon är stark.
Jag skrev till henne, frösökte förklara varför jag handlat så som jag gjorde, bad inte om förlåtelse eller att hon skulle komma tillbaka till mig. Men jag försökte förklara och jag skrev att jag finns här för henne. Och det gör jag verkligen. Jag saknar henne, det kan jag inte förneka, och nu lider jag för hennes skull. Om hon läser det här tror jag att hon blir arg. Jag vet inte varför, det bara känns så. Men jag tror inte att hon läser min blogg överhuvudtaget.
Jag är så skakad.. Det var så oväntat. Jag vill vara nära, trösta och krama. Jag valde en väg att gå och just nu inser jag att jag verkligen valde fel.